Jag har aldrig vågat säga att jag är kreativ. Kreativa personer är spännande, har fantasi och är oerhört talangfulla. Att säga att man själv är kreativ är att säga att man själv är allt det där. För mig har det känts som att jag skulle placera mig själv i ett fack där man inte riktigt hör hemma, om jag skulle kalla mig kreativ. Jag har alltid sneglat avundsjukt (i smyg) på personer som har talang. Konstnärer, skribenter, folk som kan mycket om kultur; musik, mode, konst.. Ja, ganska mycket. Men faktum är att jag kan det där. Jag kanske inte kan allting bäst av alla men nu kan jag tillräckligt mycket om det för att känna mig trygg med att kalla mig själv en kulturmänniska.

Jag är jäkligt duktig på att se vilka färger som passar ihop, på att analysera målningar och skriva. Jag har alltid älskat att pyssla, inreda, måla, klä mig, läsa och vara kreativ i alla dess former. Jag vägrade låta min mamma välja mina kläder när jag var liten, jag skulle minsann klä mig själv.  Även om mina försök till matchning inte alltid var så lyckade (orangea byxor och olivgrön tröja á la skolfoto 1995). Därifrån gick jag till sportiga unisexkläder fram tills 7an då det blev hrmm.. fjortiskläder. Efter det kom min punkperiod som övergick i rock som blev till japansk-rock som efter ett tag gick tillbaka till rock för att till sist bli hiphop, bohem och vad jag än kategoriseras i idag. Men vad tusan, man måste ju testa sig fram! Man prövar allt och inser att man är samma person i olika kläder.

Vad jag vill komma fram till är att jag faktiskt alltid har haft det där i mig, att skapa och tänja på gränserna. Men jag har aldrig vågat erkänna för mig själv att jag är den sortens person. En person med visioner i huvudet. Visioner som håller på att besannas tack vare ett steg i rätt riktning.