Kärlek. Den har förgjort mig mer än en gång. Slitit ner mig i djupa hål som tagit mig år att klättra upp ur. Jag har hatat den, avundats den samtidigt som jag önskat mig den. Jag skulle kunna berätta snyfthistorier om vad personer jag litat på har gjort mot mig, eller hur jag försökt leva med faktumet att personer har fått mig leva i ett melankoliskt sinnestillstånd sedan jag var 15. Jag fick inte bara hjärtat krossat, utan det var som att hela min själ stampades på gång på gång. Jag kan verkligen inte beskriva med ord hur jag påverkades av allt som hände. Det blev kortslutning.

Så jag gjorde vad jag kunde för att överleva, jag övergav kärleken. Jag sket i den totalt. Om någon kom mig nära så backade jag hundra steg i motsatt riktning bara för att kunna fly.

Nu har det gått fem år och jag är trött på att fly.
Men jag tänker inte ha bråttom heller.