Jag har svårt att hålla uppe fasaden som bloggerska.  Mest för att jag ogillar offentligheten (HEJ MINA TRE LÄSARE!!). Jag vill ha mina ord gömda. Så enkelt är det. Men på ett sätt är det skönt att ha en blogg. Där kan man vara ytlig, sur, glad.. Allt. Och man behöver inte tänka så jäkla mycket mer, det är bara att skriva vad man känner för.

Idag känner jag för att skrika. Jag vill ropa ut till hela världen att jag är hans och han är min. För det finns bara en sak som ockuperar mina tankar. Jämt. För mig är du lycka.

Ungefär så här mår jag tänker på honom:

Men en sak skiljer oss från Tom och Summer. Vi är på riktigt. 


Känns det som.