One does not simply... blog.

Jag har svårt att hålla uppe fasaden som bloggerska.  Mest för att jag ogillar offentligheten (HEJ MINA TRE LÄSARE!!). Jag vill ha mina ord gömda. Så enkelt är det. Men på ett sätt är det skönt att ha en blogg. Där kan man vara ytlig, sur, glad.. Allt. Och man behöver inte tänka så jäkla mycket mer, det är bara att skriva vad man känner för.


Idag känner jag för att skrika. Jag vill ropa ut till hela världen att jag är hans och han är min. För det finns bara en sak som ockuperar mina tankar. Jämt. För mig är du lycka.


Ungefär så här mår jag tänker på honom:



Men en sak skiljer oss från Tom och Summer. Vi är på riktigt. 


Känns det som.

You see those warriors from Hammerfell? They've got curved swords. Curved. Swords.

Kurviga sväääärd


Jag och Lotta har en dampkväll. Sprungit har vi gjort, och lyssnat på nördmusik (skyrim och game of thrones theme song etc), och busat.

Mest busat.





Jag är kär. Dock inte i Lotta.

Det var 17 år, 17 år i staaaden där jag växte upp o så...

Just som jag trodde att allt gick bra på jobbet, jag kände mig till och med vuxen när jag gick på möten och presenterade problemlösningar och skit, fick jag en dänga i ansiktet.

FOLK TROR JAG ÄR UNDER 18!??!?! DA FAQ? Hur?!? Det är säkert bara för att jag skrattade när någon sa A-hål på förra mötet. "Ja men A-hålen måste ju föras till verkstaden för undersökning.." Haha skrattar nu med, Ahål!!!! Jag är 22, okej?

Jag såg minsann att Hans också fnissade till på mötet. Just sayin'.





Jag förstår verkligen Chandler här. Han var bättre än mig på att hålla minen..

I kväll så sjöng jag hjärtat ur min kropp

Livet kunde inte vara bättre. Jag menar det, på allvar, det finns ingenting som kan bli bättre, allt är perfekt. 

Jag är sådär löjligt lycklig som jag inte trott att någon kunde bli.




Mmm bop, ba duba dopm ba du bop, ba duba dop

Alltså det finns en låt som går sådär. På riktigt, minns ingen Hanson längre? Jag var så såld på den enda låten jag hört med dem; Mmm bop.

Jag känner att jag skriver om skolan ganska så mycket. Så jag fortsätter väl i de spåren. Jag har varit en rätt kass nöjesredaktör på Linopressen den senaste tiden. Jag har inte haft motivation alls att engagera mig särskilt mycket i skolsaker utanför skolan, så det har blivit lite ihopslaffs av saker när jag har skrivit. Men nuuuuu är motivationen tillbaka, till tusen! Vi som är som mest engagerade i tidningen just nu har haft några möten, *ToP sEcREt*, där vi planerat framtiden för tidningen. Nästa termin lär det hända saker... Äntligen!!!! Känns så jäkla kul och nu är jag peppad att ta på mig en massa uppdrag igen, precis som jag var i början av förra läsåret. Mmmmm, alla möjligheter..

Och om jag nu tackar nej till det där superexklusivavuxenjobbet, så har jag inte så värst mycket för mig i sommar. Bingo! Läsa fantasy, skriva reportage och mysa, hela långa sommaren! Oså plugga lite förstås............. Måste ju få in pengar på något sätt HEHE.

Okej jag dampar lite för mycket nu, men klockan är snart 04.00, (vad hände? den var 22 sist jag tittade??! Jäkla skyrim), så det får bli min ursäkt.



Godnattttttt


And I said what about "Breakfast at Tiffany's?"

Idag i skolan fick jag testa på hur det känns att vara Sputnik. For real. Det var inte okej. Fast det var ju väldigt kul, särskilt för de som utsatte mig för det hela.... Det var i alla fall en himla bra skoldag med en massa skratt!
För övrigt så vill jag tatuera mig igen. Om jag fortfarande vill efter sommaren, blir det nog en till så småningom :)

You make my dopamine levels go all silly.

Vill mest av allt bara skrika ut hur glad du gör mig, men det kanske är för cheesy, och du vet vad jag tycker om cheesy stuff.

Men idag är jag lyckligare än en fågel som hittat en gammal pomme utanför Mc Donalds.

Vad media gör med en.

Jag satt precis och pluggade när jag blev uttråkad (chockerande?). Jag började nynna på en låt, för at sedan börja sjunga helt, nästan för full hals. Det var en rappliknande låt, och jag tänkte inte ens på vad det var jag sjöng förrän jag nästan sjungit klart den...





50 cent, släng dig i väggen!

Du andas. Jag andas.

Jag har sjukt svårt för att vara personlig när jag skriver "offentligt". Jag önskar jag kunde skriva ut min själv likt Annika Marklund, men jag vet inte, det är nog inte min grej. Fastän det är underbart att läsa om andras filosoferingar.
För några nätter sedan hade jag extremt tråkigt. Klockan närmade sig fyra på morgonen, och jag kunde inte somna. Efter att ha legat och stirrat i taket i en timma beslöt jag mig för att börja kluddra på ett papper. Utan att ens tänkt på saken insåg jag att jag skrev en to-do-before-you-die-list. 

Såhär långt kom jag:

  • Besöka The wizarding world of Harry Potter i Orlando. Ja, det var det första jag kom att tänka på. Besatt? Jag? Nää.
  • Resa jorden runt. Nya Zeeland...
  • Bo utomlands under en period.
  • Ha ett bibliotek a la skönheten och odjuret
  • Lära mig spela piano
  • Gå så långt jag orkar på kinesiska muren
Sedan somnade jag. Och jag drömde jättefina drömmar.

I do.

Saknar den här bloggen. Den har varit med länge. Jag känner mig inte lika fri i den jag skriver i nu... Det är som om jag hela tiden måste tänka på att jag representerar någonting, och då kan jag inte skriva precis allt jag känner. Om jag har en vanlig deppdag och av någon anledning vill skriva av mig deppigheten på bloggen, så skulle jag inte kunna skriva det rått och ärligt.

Vet inte om jag ska sluta blogga där eller om jag ska göra det ännu värre för mig och börja blogga någon annanstans, där jag verkligen representerar någonting..
Puss!

Jag vet.

Jag vet vad en bästa kompis skulle göra just nu. Hoppa av vid min hållplats, komma hit och lösa allting. Göra mig glad och bara ställa upp, precis som en kompis ska. Jag vet vad jag skulle göra i denna situation. Jag vet vad du kommer göra. Eller rättare sagt inte kommer göra. Jag vet. Just sayin.

Dagens känsla.

Just idag känner jag mig lättare. Jag tror det är för att jag har börjat skriva igen, tagit på mig uppdrag på pressen. Jag är numera med i en marknadsföringsgrupp på pressen också. Funderar på ifall jag ska söka om att bli marknadsföringschef, men vet inte om jag har tid.. På LiNoTV spelar vi in för fullt med julkalendern nu. Hoppas inte mitt bakgrundsfnitter kommer med i filmen, jag kan verkligen inte hålla mig för skratt. Jag är med i kostym- och rekvisita gruppen, och enda gången jag syns framför kameran är om jag ska vara en zombie-statist. (oups, nu avslöjade jag kanske lite för mkt..) men jaja.

Skolan är rolig. Igår var det jätteroligt. Mest på grund av inspelningen i och för sig. Det lönar sig att vara med i föreningar, jag har redan fått upp ögonen för ett alternativt karriärval; rekvisita! Det är så himla kul.

Idag är jag hemma från skolan. Orkade inte riktigt med ph-kursen idag. Dessutom ska jag spendera dagen med att ta hand om mig själv och äta ordentligt. Lunch är nästan något man får ge upp när man är med i föreningar, eftersom alla möten är vid lunchtid då alla studenter är fria. Så idag ska jag äta igen de 100 luncher jag missat på senaste tiden.

See ya!


Mage, möt mina fjärilar.

Kärlek. Den har förgjort mig mer än en gång. Slitit ner mig i djupa hål som tagit mig år att klättra upp ur. Jag har hatat den, avundats den samtidigt som jag önskat mig den. Jag skulle kunna berätta snyfthistorier om vad personer jag litat på har gjort mot mig, eller hur jag försökt leva med faktumet att personer har fått mig leva i ett melankoliskt sinnestillstånd sedan jag var 15. Jag fick inte bara hjärtat krossat, utan det var som att hela min själ stampades på gång på gång. Jag kan verkligen inte beskriva med ord hur jag påverkades av allt som hände. Det blev kortslutning.

Så jag gjorde vad jag kunde för att överleva, jag övergav kärleken. Jag sket i den totalt. Om någon kom mig nära så backade jag hundra steg i motsatt riktning bara för att kunna fly.

Nu har det gått fem år och jag är trött på att fly.
Men jag tänker inte ha bråttom heller.

The been there done that part.

The past - something to look back at, but not stay to long in.













Tu es jolie.

Vous êtes très belle. Tu es jolie var det en gång en fransman som sa till mig efter att ha spillt ut sin öl på min klänning (och börjat torka upp det blöta med servetter). Jag blev inte arg, vilket jag kanske borde blivit. Istället log jag vänligt och sa excuse moi på dålig franska och lämnade honom där,
ensam vid en bar i Paris.

Om

Min profilbild

Jag heter Malin, är 21 år och bor för tillfället i Norrköping. Jag gillar att vara glad, skratta mycket och inspireras av bilder från Weheartit eller Pinterest. (jag är en stor serietönt också).

RSS 2.0